Diskussionen om den nya upplagan av SAOL nr 13, verkar mest ha handlat om nya ord som gus. Och vissa ord är också borta för att sörjas (Länge leve Svenska Abjekterade Ords Beskyddare!). Men det finns en viktig fråga som verkar bortglömd: varat eller icke varat för ett könsneutralt pronomen. Var finns nytänkandet där?
En ca 20 år gammal gåta lyder: ”En läkare utför en operation. Efter operationen säger läkaren till patientens far: Det var svettigt att operera sin egen son! Hur kan detta gå ihop?”
Detta är antagligen ingen bra gåta längre. Turligt nog börjar de flesta människor vänja sig vid att våra allra snabbaste associationer är präglade av traditionella mönster. Men vår självinsikt bör helst inte ta slut där. Hur skulle vi med denna strängt inarbetade tankeförmåga benämna läkaren i tredje person singular? Jo, vi förstår alla att många skulle säga ”han”. Vi kanske också tänker att det är förlegat. Men det förekommer tyvärr oftare än vi tror och hoppas idag. Detta fyrkantiga pronomenanvändande kan man fortfarande se i olika informationstexter och annat, hur mycket vi än tror att vi har uppnått en högre medvetenhet.
Men vad ska vi då använda i stället för ”hon” eller ”han”? Det är ju faktiskt rätt krångligt att alltid slå till med ett krystat kombinationsuttryck som ”hon eller han”, och bara av trötthets- eller effektivitetsskäl kan det göra att folk väljer att använda ett ”han” trots att de vet att det egentligen är fel. Men om vi vill bry oss - hur ska vi då göra? Kanske ska vi formulera oss genom att alltid undvika pronomen i tredje person singular om vi vill uttrycka något som gäller både kvinnor och män? Ja, det är i alla fall vad Svenska språknämnden svarar i Språkriktighetsboken (Norstedts, 2005), bibeln för alla som vill använda ett korrekt språk enligt lagom moderna normer. Där beskrivs olika knep för att just undvika pronomen i tredje person singular i texter som gäller båda könen: man kan passivisera satsen i fråga (t.ex. ”Läkaren berättar om de liv som räddats”) man kan substantivera (”Läkaren berättar om sin livräddning”), upprepa substantivet (”Läkaren berättar om de liv läkaren har räddat”) eller göra en pluralkonstruktion (”Läkarna berättar om de liv de har räddat”). Man kan också använda ”man” (”Läkaren berättar om de liv man har räddat”) eller ”den som” (Den läkare som har räddat liv berättar om dem”). Mycket enkelt. Eller?
Nja. Samtliga konstruktioner kräver att meningen i fråga möbleras om för att passa något av alternativen. Dessutom kan man råka ut för otydlig syftning, eller att meningen låter antingen slarvig eller formell. Inget alternativ är alltså fullgott.
”När ska Horace hitta, ett ord för vår fitta” löd en upplivande textrad i en låt jag hörde (jag kan katastrofalt nog inte minnas namnet på bandet). Hm. Att hitta ett neutralt ord för kvinnans könsorgan har diskuterats länge. Och att det är en helt annan språkfråga än den om pronomen kan man tycka - men ligger den inte under samma språkliga tak ändå? Jo, eftersom språket är ordnat av män, exempelvis för att fungera i makt- och förhandlingssituationer. Att språket skulle var en del av vårt allomfattande patriarkala system är svårt att förneka, precis lika svårt att förneka som att vår arbetsrekrytering är påverkad.
I klassikern Egalias döttrar av Gerd Brantenberg (Pax förlag, 1977), ersätts ”man” med ”dam”. Detta förstås för att visa hur en värld skulle se ut om det varit kvinnan som dominerat och bestämt, samhället som språket. (Kvinnorna har alla de höga positionerna och männen äter p-piller och har ph. Bland annat.) Det är intressant att jämföra detta exempel med att Svenska språknämnden tycker att ”man” är ett könsneutralt alternativ till ”han” eller ”hon”. Är det för att ”man” påminner eller kan vara en kortform av ”människa”? Är det därför det ”känns” obestämt? Vanlig är tesen att skulle vara en ära för kvinnan att hela människorasen är av honkön. Tyvärr kan man ju se på det tvärtom också. Glasögonen som i stället visar: Kvinnorna utgör alltid kollektivet. Männen utgör alltid individerna. Har ni märkt att män ytterst sällan ser sig tillhöra en grupp som skulle ha någon slags skuld? Kvinnorna däremot, har ganska lätt att förena sig i grupp, Feministiskt Initiativ är väl ett utmärkt exempel på det. Män verkar, så fort det är en något hotfull gruppering, tänka JAG. JAG slår inte min fru, JAG tvättar, JAG är inte någon sadistisk chauvinistgrupp. Liknande mönster finns i alla sammanhang där en grupp är ekonomiskt och socialt underordnad: arbetare och liberaler, invandrare och svenskar, och så vidare. Dessutom är väl pronomenet ”hon” kopplat till allas vår Moder Jord. Åkern, som måste befruktas för att få mening. Den storbystade urmodern som kanske får en experimentell urson. Jesus, en nordisk yxgud, eller en vanlig juridikstudent. Religiöst potpurri eller inte, alltid en kvinna vars roll är att befruktas och föda. Modern är statisk, sonen är framtiden.
Att människorasen ses som en ”hon” verkar alltså inte vara ett småmysigt undantag, utan bara som en tråkig självklarhet i vårt rådande system.
Moderna språkvetare, till exempel Fredrik Lindström, förespråkar tydligen funktionen framför allt. De ord som är förståeliga i sin kontext, de ska få vara. Varken ”hon” eller ”han” brukar missförstås. Ett patriarkalt system ska alltså bevaras om det fungerar. Konstig teori. Men poppis tydligen. I Språkriktighetsboken är man inte inne på samma spår. Förutom de ersättningförslag jag tidigare nämnt, räknar man även upp förslag till namn på ett helt nytt pronomen i svenskan. De är hen, hän, hin (Satan?), haon, hoan (Tarzan?), hn och h-n (hur uttalar man det?). Uppenbarligen tycker dock Svenska språknämnden att det inte går att införa ett nytt pronomen. Deras första argument är att det inte skulle gå att etablera ett nytt pronomen i ett så ”stabilt” språksystem som svenskans. Kanske en av de mest stockkonservativa meningarna i hela boken. Det andra argumentet är att det nya pronomenet skulle vara komplicerat att döpa i objektsform och i genitivform.
Okej. För det första. En informationsbroschyr till landets svensklärare och inslag på nyheter i tv och tidningar, så har förändringen åtminstone börjat. Att det med all sannolikhet blir en lång övergångsperiod när det yngre sättet att använda pronomen används samtidigt med det äldre, är väl inte så farligt? Det är väl många förändringar som har tagit tid? Och det är klart att vi kan etablera något nytt. V har väl för f-n bytt från vänstertrafik till högertrafik. Vi tar ut våra pengar i bankomater nuförtiden. Vi har Internet hemma. Folk har också vant sig av med att säga till exempel ”poetissa” och ”lärarinna”. Kan det då vara omöjligt att införa ett nytt pronomen i ordlistan? Tänk om man skulle ha låtit dessa lika trögflytande resonemang gälla i andra sammanhang: ”Manliga sjuksköterskor kan inte anställas, för patienterna kommer inte att acceptera det”. ”Kvinnlig rösträtt kan inte genomföras, eftersom det äldre politiska systemet är så etablerat”.
Och det andra argumentet då. Om vi prövar förslaget ”hen” till exempel. Hens. Helt okej. Och att det skulle påminna för mycket om antingen henne eller honom i objektsform om man väljer samma böjningsform – hur kan det omöjliggöra att man inför ett nytt pronomen? ”Hen” då, i både objektsform och subjektsform? Ja, även om att jag inte är någon språkspecialist och kanske inte är den bästa att bestämma det nya pronomenet, så kvarstår ändå ståndpunkten. Hur svårt kan det vara?
Är det dessutom inte otroligt omodernt att vi inte ens kan omnämna en stor artist som Antony Hegarty i en musikrecension? Hegarty vill inte bestämma sitt kön, och kan därmed inte recenseras på ett sätt som är språkligt jämförbart med andra artister. Vi måste alltså använda andra typer av formuleringar, ett annat språk, vilket lätt kan låta gammeldags eller skämtsamt, om vi vill skriva om t.ex. Hegarty. Försök själva att skriva några meningar om Hegarty på ett sätt som låter bra. Vi måste alltså vare sig vi vill eller inte, öka diskrimineringen.
Jag tänker aldrig mer använda ”han” eller ”hon” om jag inte är säker på vem påståendet åsyftar. Jag vill också kunna nämna Antony Hegarty mer än en gång utan att vara tvungen att diskriminera. Jag tänker alltså använda ”hen”. Kan Horace, så kan jag.
